Idag är det 29e maj, vilket innebär att det är MIN första mors dag! Det är också 1 månad sedan vår son föddes, jag har alltså varit mamma i en hel månad. Som de flesta säger så känns det verkligen som att han alltid varit här med oss, men också som att han kom igår. Jag tycker absolut att tiden har gått fort men vet inte om jag tycker att den går snabbare än vad vanliga jobbveckor gör. Jag tror egentligen det är så att det blir mer påtagligt hur snabbt tiden går när man har en bebis, för man ser på den hur snabbt den växer.

Samtidigt som det känns så overkligt att JAG är mamma så känns det också så naturligt. Jag börjar ändå känna att jag äntligen kommit in i min nya roll som mamma. Och även att jag verkligen gillar den nya rollen så vill jag inte romantisera det på något sätt den här grejen med att ha en bebis, vara nyförlöst och vara mammaledig.

Vissa dagar älskar jag att vara mammaledig - mysa med min bebis, ta dagen som den kommer, ligga i soffan och amma, gå promenader. Vissa dagar tycket jag inte det är lika kul… Dagarna går snabbt och det är inte alltid jag tar mig ut, vissa dagar känns det som att det enda jag gör är att amma amma amma och då blir jag mestadels sittandes på soffan. Det kan absolut ge mig ångest, men samtidigt vet jag att han växer såå snabbt och det kommer komma fler dagar då jag saknar när vi bara mös i soffan och ammade hela dagarna. Det har ju trots allt bara gått en månad och vi har lång tid på oss att hitta på grejer, han ska ju faktiskt vara med oss hela våra liv (!!!).

Alla säger ju alltid att det är en sån himla omställning att få barn, men det är väääldigt svårt innan att förstå vilken omställning det faktiskt ÄR. Jag har alltid tänkt innan jag fick barn ”åh om jag får en bebis kommer jag bara mysa med den hela tiden”, och även om jag är bra på att strunta i städning, tvätthögar osv nu för att jag hellre ligger och gosar med bebis så blir jag väldigt glad när Johannes kommer hem och kan ta honom så jag kan få fria händer en stund. Om det bara är för att sitta i soffan utan att någon ligger på mig, eller för att plocka iordning lite hemma, eller gå på toa eller ta en dusch utan att behöva känna "stress" över att han kommer börja skrika.

När jag fick upp honom på bröstet efter att ha fött honom så hade jag svårt att känna någon mamma-instinkt direkt. Jag fokuserade mest på hur skönt det var att han äntligen var ute och hur skönt det var att bli av med alla smärtor jag hade haft i kroppen senaste dygnet. Med tanke på det som hände efter förlossningen också (som ni kommer få läsa om i min förlossningsberättelse) så tog det några timmar innan vi fick mysa bara familjen, verkligen knyta an och lära känna våran bebis lite. Det har också varit jobbigt att tänka på förlossningen och tiden efter, jag har pratat om den mycket och kommer att behöva bearbeta den lite. Missförstå mig rätt, jag är verkligen jätteglad över att vi har en bebis och jag tycker om honom sååå mycket, jag är jättetacksam att vi mår bra och är friska, men jag hade en väldigt jobbig start på vårt nya liv och några tuffa dagar efter förlossningen. Och sen några veckor med mycket tankar och känslor. Mitt fysiska mående har påverkat mitt psykiska, jag har gråtit mycket (både av sorg och glädje) och varit både ledsen och tacksam över hur vissa saker blev.

Detta inlägget blev nog väldigt rörigt, typ så som det har känts i min hjärna den senaste månaden. Allt är nytt, vi försöker lära känna vårt barn, vi försöker komma in i våra nya roller som föräldrar, samtidigt som man ju inte vill tappa sig själv helt och hållet och inte heller tappa bort sin relation mitt i alla blöjbyten, amningspauser, vakna stunder på nätterna. Jag försöker anpassa mig till ett liv som mammaledig, vara hemma med en bebis hela dagarna, njuta av tiden för det går snabbt, men också tillåta alla känslor man känner, och inte heller få "för mycket" ångest av att tiden går snabbt och ja, det är mycket känslor att balansera helt enkelt... Släng på lite (eller massor) hormoner på detta också.. ja ni hör ju. Det är verkligen inte bara mysigt och en dans på rosor. Men att bli mamma är något jag drömt om såå länge och jag är verkligen så himla glad och tacksam att jag fått bli det nu. Det är roligt, jobbigt, spännande, uttröttande, mysigt, utmanande. Ser så mycket fram emot detta nya livet med min lilla familj. Och att se sin största kärlek i livet som pappa till sitt barn är en kärlek jag aldrig någonsin känt förut. Mitt hjärta är fullt <3

Magen vecka 40 / Magen vecka 41 / Magen vecka 42
(Glömde nog ta en bild vecka 39)

Natten till när jag gick in i vecka 39 så vaknade jag av att jag fick ont i magen, tänkte först att det var magknip men sen blev magen hård och putig och då förstod jag att det var min första förvärk! Även om jag fattade att det inte var förlossning på gång så fick jag ändå känna känslan av att vakna på natten av en värk och det kändes så konstigt och overkligt, att nästa gång det händer så kanske det skulle vara på gång på riktigt. Vi kände oss så redo man kan känna sig dock - BB-väskan var packad, förlossningsbrevet var skrivet, barnvagnen var redo för promenader och babyskyddet var installerat i bilen!

På barnmorskebesöket i vecka 40 så var bebisens huvud fortfarande för högt upp för att jag skulle kunna få en hinnsvepning (en hinnsvepning KAN hjälpa förlossningen att starta). Några dagar senare så kände jag dock något där nere som kändes som knivhugg, antagligen var det bebis som höll på att fixera huvudet eller iallafall flytta sig lite längre ner. 20 april och BF-dagen kom. Det är många som är sååå fästa vid sitt BF-datum, det var aldrig jag då jag vet att det inte ens är 5% som föds på just BF. Det är ju faktiskt bara ett beräknat förlossningsdatum, men jag visste att om jag skulle vara för fixerad vid det datumet skulle dagarna/veckorna efter det bli ÄNNU mer sega än vad dom redan var, om inte bebisen kommit innan/på BF-dagen. Jag gick en långpromenad, bakade bröd och bakade muffins.

Samma dag som jag gick in i vecka 41 så var jag hos barnmorskan igen för att hon skulle kolla om bebis huvud sjunkit längre ner, det hade det dock inte och det var fortfarande rörligt så jag fick ingen hinnsvepning då heller.

Vecka 42 gick jag in i den 28e april och här var vi på förlossningen, men mer om det i min förlossningsberättelse som jag håller på att skriva ihop!

Nedan är från appen Preglife:

Bebis i vecka 39: Barnets totala längd är nu cirka 50 cm, och det väger cirka 3,2 kg i början av veckan och cirka 3,37 kg vid veckans slut.

Bebis i vecka 40: Barnets totala längd är nu cirka 51 cm och det väger cirka 3,39 kg i början av veckan och cirka 3,56 vid veckans slut. Det är fullt utvecklat och redo att lämna sin trygga tillvaro i livmodern. Nästan allt fosterfett är borta.

Vecka 41: Det börjar närma sig nu (allt är klart) och förlossningen kan sätta igång när som helst. En fullgången graviditet är bäst för den blivande mamman och barnet men ibland tar det lite längre tid, så håll ut! Snart kommer ni möta ert barn för första gången.

Vecka 42: Barnet är färdigt att födas men verkar trivas väldigt bra i magen. Det ägnar sig åt att göra sig redo att komma ut och lägger på sig vikt.

Även om våran bebis har fötts och jag inte längre är gravid så gör jag klart graviduppdateringarna för det är kul att gå tillbaka och kolla på :-)

Magen vecka 35 / Magen vecka 36

Magen vecka 37 / Magen vecka 38

Vecka 35 och jag räknas som höggravid!! Och det känns. Börjar få mer och mer sammandragningar. På ett barnmorskebesök pratade vi om förlossningen vilket kändes så jäkla sjukt, att JAG ska föda barn? Är så peppad dock!! Hon kände även hur bebisen låg med huvudet och den låg med huvudet neråt så nu hoppas vi på att den ligger kvar så och inte vänder sig. Jag har fått foglossning och ännu mer ont i knäna, samt att bebisen har rört sig mer de senaste dagarna, vilket (oftast) bara är mysigt!
Samma dag som jag gick in i vecka 37 tog jag ett coronatest för jag var dunderförkyld. Testet var positivt, som att det inte var tungt och jobbigt nog att vara höggravid så hade jag nu också corona, världens feber och förkyld haha... Fyfan det var inte roligt.
Vecka 38 så hade jag många dagar med huvudvärk och var även orolig för att förlora bebisen i magen. Alla kontroller såg jättebra ut och hade gjort hela graviditeten men var rädd för att det skulle hända bebis något om jag skulle gå över tiden för mycket.

Nedan är från appen Preglife:

Bebis i vecka 35: Barnet är nu ca 44 cm från huvud till fot och väger cirka 2,38 kg i början av veckan och cirka 2,56 kg vid veckans slut. Det centrala nervsystemet är snart helt klart och matsmältningsapparaten är nästan färdigutvecklad. Barnet fortsätter att lägga på sig vikt och fyller nu ut nästan hela livmodern.

Bebis i vecka 36: Barnet är nu cirka 45 cm lång, och väger ca 2,59 kg i början av veckan och ca 2,76 kg vid veckans slut. Barnet lagrar nu fett inför livet utanför livmodern.

Bebis i vecka 37: Barnets totala längd är nu ca 46 cm, och det väger ca 2, 79 kg i början av veckan och ca 2,97 kg vid veckans slut. Barnet förbereder sig på livet utanför livmodern, bland annat genom att suga på tummen.

Bebis i vecka 38: Barnet är nu ca 48 cm långt, och väger ca 3 kg i början av veckan och 3,17 kg vid veckans slut. Graviditeten räknas nu som fullgången och alla inre organ är färdigbildade. Om barnet ligger med stjärten eller fötterna nedåt så erbjuds ofta ett yttre vändningsförsök.