Som många av er kanske vet så har jag lidit av ångest och depression i ganska många år. Jag äter medicin för detta så just nu mår jag oftast ganska bra, vissa saker förstoras upp lite för mig ibland och jag kan bli sjukt ledsen av saker som man inte "borde" bli ledsen av. Men överlag så mår jag BRA, tack vare att jag har fått hjälp i form av samtal med proffs och medicin. Min medicin som jag ätit i ett par år nu, den tog slut förra veckan och jag har varken orkat eller hunnit hämta ut ny, vilket jag verkligen skulle tagit mig ork och tid till. För igår var en sån där riktigt jävla jobbig tråkig dag, det var en av de jobbigaste dagarna på länge och karman för att jag slarvat med min medicin slog mig som en fet jävla box rakt i nyllet.
På morgonen var jag trött och kände mig inte riktigt som mig själv men jag åkte till jobbet och försökte kämpa på. En kort stund innan jag skulle iväg på två jobbmöten så kände jag att ångesten började komma, det kröp i mina ben, mitt huvud snurrade och tårarna började bränna bakom ögonlocken. Jag kände att minsta lilla motgång skulle få mig att börja storlipa. Jag bestämde mig för att gå in till min chef och prata med honom för jag kände att jag aldrig skulle klara av hela dagen på jobbet då klockan inte ens hade slagit 10 och jag hade i stort sett hela dagen kvar på jobbet, med denna ångesten. Tänkte att jag går in och pratar med honom, ser om det är okej att jag åker hem efter mina möten för att försöka samla ny kraft och energi inför morgondagen, alltså idag.
Jag hade ingen koncentrationsförmåga överhuvudtaget, kunde inte fokusera på något annat än den där jävla ångesten som bara gnagde och gnagde. Det kändes som att den försökte äta upp mig inifrån. Det enda jag tänkte var "gråt inte, gråt inte, gråt inte".. Och tårarna fortsatte bränna och ångesten fortsatte kännas.
Jag gick in till min chef. Genom hela kontoret gick jag, varenda en på kontoret såg mig gå förbi med nersänkt huvud och jävligt bitter min. Och allt jag kunde tänka var "gråt för FAN inte Alice". Kom fram till chefens kontor, stängde dörren, och tårarna började SPRUTA ner för mina kinder. Han kollade på mig, frågade oroligt vad det var som hade hänt. Och hur fan förklarar man att inte ETT SKIT har hänt, fast man står där och hulkar med tårar som sprutar? Hur förklarar man det utan att låta helt knäpp i huvudet? För det är precis så jag känner mig när jag står där och storlipar - knäpp i hela huvudet. För varför gråta om inget har hänt? Men FAN vad jag grät, och FAN vad skönt det kändes, men också SÅ jobbigt.
Vi pratade. Eller han pratade, jag grät, och grät, och grät. Vi beslutade om att jag skulle åka hem. Vila. Hämta ut mina mediciner. Sova. Komma tillbaka imorgon (idag), börja äta min medicin, försöka ta ett steg i taget och jobba på så gott jag kan.
Så jag åkte hem. När jag kom hem skulle jag koka nudlar. Stod och rörde om hela tiden och glodde rakt ner i kastrullen. Rörde om, och rörde om. Visste inte vad jag höll på med. Mitt huvud var tomt, tankarna var helt borta och jag visste knappt vad jag höll på med. Var ju inte alls sugen på nudlar egentligen, var inte hungrig, var inte mätt, var inte trött, var inte pigg. Men fan vad utmattad jag var.
Nudlarna blev klara och jag skulle hälla av dom. Var så sjukt svag, orkade knappt ens hålla i kastrullen. Märkte det knappt, men tappade ut alla förbannade nudlar i vasken. Och fan det var ju droppen, IGEN. J kom ut i köket och undrade vad som hände. Jag gick rakt förbi honom, raka vägen in till sovrummet, slängde mig i sängen och grät som aaaldrig förr. Grät så mycket. Minns inte sist jag grät så mycket. J kom och låg och höll om mig och försökte lugna mig. Fick så mycket slem i halsen av allt gråt, slem och snor, kunde knappt andas. Hulkade och grät och snorade och tappade andan. Allt på samma gång. Och samtidigt som mitt hjärta och min mage värkte som FAN av all jävla ångest.
Jävla ångest vad jag hatar dig.
Allt gråtande sövde så jag somnade. J somnade också. Sov mellan tolv och tre, då hade han fixat nudlar. Käkade nudlar, kollade en halv film och somnade igen. Vaknade vid tio, tog ut linserna, somnade igen. Sov i stort sett mellan 12 igår på dagen och 6 imorse.
Steg upp ur sängen idag. Jag var inte jättepigg på att åka till jobbet. MEN - ny dag, nya möjligheter. Även om det verkligen är lättare sagt än gjort så åkte jag till jobbet. Hade ganska mycket ångest, men inga tårar kom och jag har kämpat på hela dagen, vilket känns skönt. Medicinerna har jag hämtat ut och nu jävlar ska jag aldrig mer slarva med dom för en sån ångestattack vill jag aldrig mer få igen.
Om du mår dåligt och har ångest - våga söka hjälp. Som du ser så är du inte ensam. Man är aldrig ensam. Våga sök hjälp, för du är värd att få hjälp. Du är värd att må bra.
