Idag är det 29e maj, vilket innebär att det är MIN första mors dag! Det är också 1 månad sedan vår son föddes, jag har alltså varit mamma i en hel månad. Som de flesta säger så känns det verkligen som att han alltid varit här med oss, men också som att han kom igår. Jag tycker absolut att tiden har gått fort men vet inte om jag tycker att den går snabbare än vad vanliga jobbveckor gör. Jag tror egentligen det är så att det blir mer påtagligt hur snabbt tiden går när man har en bebis, för man ser på den hur snabbt den växer.

Samtidigt som det känns så overkligt att JAG är mamma så känns det också så naturligt. Jag börjar ändå känna att jag äntligen kommit in i min nya roll som mamma. Och även att jag verkligen gillar den nya rollen så vill jag inte romantisera det på något sätt den här grejen med att ha en bebis, vara nyförlöst och vara mammaledig.

Vissa dagar älskar jag att vara mammaledig - mysa med min bebis, ta dagen som den kommer, ligga i soffan och amma, gå promenader. Vissa dagar tycket jag inte det är lika kul… Dagarna går snabbt och det är inte alltid jag tar mig ut, vissa dagar känns det som att det enda jag gör är att amma amma amma och då blir jag mestadels sittandes på soffan. Det kan absolut ge mig ångest, men samtidigt vet jag att han växer såå snabbt och det kommer komma fler dagar då jag saknar när vi bara mös i soffan och ammade hela dagarna. Det har ju trots allt bara gått en månad och vi har lång tid på oss att hitta på grejer, han ska ju faktiskt vara med oss hela våra liv (!!!).

Alla säger ju alltid att det är en sån himla omställning att få barn, men det är väääldigt svårt innan att förstå vilken omställning det faktiskt ÄR. Jag har alltid tänkt innan jag fick barn ”åh om jag får en bebis kommer jag bara mysa med den hela tiden”, och även om jag är bra på att strunta i städning, tvätthögar osv nu för att jag hellre ligger och gosar med bebis så blir jag väldigt glad när Johannes kommer hem och kan ta honom så jag kan få fria händer en stund. Om det bara är för att sitta i soffan utan att någon ligger på mig, eller för att plocka iordning lite hemma, eller gå på toa eller ta en dusch utan att behöva känna "stress" över att han kommer börja skrika.

När jag fick upp honom på bröstet efter att ha fött honom så hade jag svårt att känna någon mamma-instinkt direkt. Jag fokuserade mest på hur skönt det var att han äntligen var ute och hur skönt det var att bli av med alla smärtor jag hade haft i kroppen senaste dygnet. Med tanke på det som hände efter förlossningen också (som ni kommer få läsa om i min förlossningsberättelse) så tog det några timmar innan vi fick mysa bara familjen, verkligen knyta an och lära känna våran bebis lite. Det har också varit jobbigt att tänka på förlossningen och tiden efter, jag har pratat om den mycket och kommer att behöva bearbeta den lite. Missförstå mig rätt, jag är verkligen jätteglad över att vi har en bebis och jag tycker om honom sååå mycket, jag är jättetacksam att vi mår bra och är friska, men jag hade en väldigt jobbig start på vårt nya liv och några tuffa dagar efter förlossningen. Och sen några veckor med mycket tankar och känslor. Mitt fysiska mående har påverkat mitt psykiska, jag har gråtit mycket (både av sorg och glädje) och varit både ledsen och tacksam över hur vissa saker blev.

Detta inlägget blev nog väldigt rörigt, typ så som det har känts i min hjärna den senaste månaden. Allt är nytt, vi försöker lära känna vårt barn, vi försöker komma in i våra nya roller som föräldrar, samtidigt som man ju inte vill tappa sig själv helt och hållet och inte heller tappa bort sin relation mitt i alla blöjbyten, amningspauser, vakna stunder på nätterna. Jag försöker anpassa mig till ett liv som mammaledig, vara hemma med en bebis hela dagarna, njuta av tiden för det går snabbt, men också tillåta alla känslor man känner, och inte heller få "för mycket" ångest av att tiden går snabbt och ja, det är mycket känslor att balansera helt enkelt... Släng på lite (eller massor) hormoner på detta också.. ja ni hör ju. Det är verkligen inte bara mysigt och en dans på rosor. Men att bli mamma är något jag drömt om såå länge och jag är verkligen så himla glad och tacksam att jag fått bli det nu. Det är roligt, jobbigt, spännande, uttröttande, mysigt, utmanande. Ser så mycket fram emot detta nya livet med min lilla familj. Och att se sin största kärlek i livet som pappa till sitt barn är en kärlek jag aldrig någonsin känt förut. Mitt hjärta är fullt <3