Sanningen

Okej, nu ska jag berätta för er varför jag inte har bloggat på över en vecka. Men först och främst så hoppas jag att ni har förståelse för det jag kommer att skriva så jag slipper respektlösa kommentarer. Jag hade tänkt att stänga av kommentarsfältet på detta inlägg men vill samtidigt att man ska kunna kommentera anonymt om man vill skriva av sig eller liknande! Elaka kommentarer raderas direkt.

Detta inlägget är inte genomarbetat i flera timmar, allt jag skriver kommer rakt ifrån hjärtat och är 110% sant, därför ber jag er att visa respekt.

Jag har under en ganska lång period varit väldigt nere. Det började nog i tvåan på gymnasiet ungefär för det var då min prestationsångest började. Jag tränade två pass om dagen och skulle jag någon dag inte hinna det eller helt enkelt strunta i det så fick jag otroligt mycket ångest. Jag åt också bara sådant som jag ansåg var nyttigt, jag åt ingen yoghurt, inget bröd osv, och skulle jag någon gång göra det så fick jag även då mycket ångest. Jag kunde inte ens äta vanlig mat, förutom lax, kyckling eller nötfärs med ris. Jag kunde aldrig unna mig godis, popcorn, chips eller ens tacos på fredagskvällen, jag kände mig då genast sämst och mådde väldigt dåligt. 

Att träna flera gånger om dagen och bara äta nyttigt kan vara ett tecken ätstörningen ortorexi (klicka HÄR för att få reda på vad det är) och när jag vid ett tillfälle gick till ungdomsmottagningen för att prata om min ångest och min nedstämdhet så frågade tjejen jag pratade med om jag visste vad ortorexi var, efter att jag berättat om min träning osv. Jag sa att jag absolut inte hade det och sedan gick jag aldrig mer tillbaka dit igen...

Jag började fundera lite och sedan började jag läsa om ortorexi för att få mer kunskap om vad sjukdomen verkligen innebär, jag skrev även ett helt arbete om det i psykologin. Vet inte om det gjorde saken bättre direkt eftersom att det är lätt att bli triggad då, men efter ett tag insåg jag iallafall att det jag höll på med inte var sunt. Jag spydde även upp min mat ett fåtal gånger förra sommaren, slutade dock med det ganska snabbt då jag förstod att inte det heller skulle hjälpa mig att få min "drömkropp". Det gick några månader och även om det än idag finns dagar då jag hatar min kropp så har jag lärt mig att tycka om min kropp betydligt mycket bättre än jag gjorde för 1-2 år sedan. Och hade jag verkligen velat ha den där drömkroppen som så många tjejer strävar efter så hade jag förmodligen kämpat för den och tyckt att det är värt det, men uppenbarligen så tycker jag inte det! Så enkelt är det med den saken!

I trean på gymnasiet så var inte min prestationsångest bättre och motivationen till att plugga låg verkligen nere på NOLL. I tvåan så skolkade jag väldigt mycket med tanke på hur dåligt jag mådde, tror min frånvaro var uppe på 27% eller något sånt... I trean så hade jag därför en hel del saker efter mig men efter många om och men så löste jag det och för drygt två månader sedan tog jag äntligen studenten, med en gymnasieexamen dessutom (är alltså godkänd i tillräckligt många ämnen, det jag inte är godkänd i är matte 2b)!

Sedan den dagen har allt känts väldigt konstigt och overkligt. Nu ska jag liksom bestämma helt själv vad jag vill göra med mitt liv, jag har en miljon möjligheter och det finns inget utom mig själv som håller mig kvar här. Jag kan lämna allt imorgon om jag skulle vilja det. Självklart känns detta skönt, jag kommer inte att ha ett enda prov förrens nästa gång jag bestämmer mig själv för att börja plugga. Och då kommer det vara till något jag verkligen vill bli och något jag vill jobba med, förhoppningsvis! Det känns också väldigt skrämmande att ha tagit studenten, tänk om tiden går och jag blir kvar här för att det är bekvämt, utan att ha gjort allt det som jag så länge drömt om att göra?

Alla dessa tankar om att jag inte ska tillbaka till skolan nu igen gör mig galen. Jag har inga rutiner på mitt liv och inga måsten, utom att jobba. Jag har börjat må sämre och sämre och som ni kanske har läst på bloggen så har jag haft tre panikattacker under loppet av en månad. Förra helgen fick jag en, som jag skrev i förra inlägget, och då slog jag huvudet i väggen och fick för mig att jag skulle ta mitt liv just DÅ. Det var inte någon tanke jag tänkte bara för att jag var full, utan har känt länge att det har varit den enda utvägen till att må bra och liksom slippa allt. Tekniskt sätt kan man säga att jag är självmordsbenägen men det vågar man ju knappt prata om i dagens samhälle då psykiskt ohälsa är något som få personer varken vågar eller vill prata om.

Det är även många som tror att "bara" för att man är självmordsbenägen så måste man ta sitt liv, så behöver det inte alltid att vara. För vissa så finns det något, en liten grej, som gör att man fortfarande kämpar sig igenom varje dag trots att det är så jävla jobbigt. För mig så är det min lillasyster som håller mig vid liv, det är hon som gör att jag fortfarande kämpar. Det kan låta så jävla töntigt men det är sant. Jag minns det som igår när hon för längesen sa att "jag drömde om att du dog Alice och så skulle jag ta självmord", därför kan jag inte göra det. Min syster är mitt allt, för henne gör jag ALLT, därför kan jag inte lämna henne. Hon är min trygghet och jag är hennes, vi är varandras bättre halva och det slänger man inte bort för något här i världen. Vem skulle hon vända sig till om jag helt plötsligt dog? Kärleken som jag har till henne är för stark.

På grund av allt detta så åkte jag till psykakuten i onsdags. Inte helt frivilligt dock, mamma och pappa var på mig att jag skulle åka dit då de inte kan göra så mycket eftersom att jag är över 18 och min arbetsledare på jobbet sa i tisdags att "kommer du till jobbet imorgon och inte har varit på akuten så kommer jag att skjutsa dig så åker vi dit tillsammans" (har nämligen berättat för honom och min chef hur jag mår då det har påverkat jobbet), och det ville jag inte så därför tog jag bilen dit tillsammans med Elina på dagen i onsdags.

Det var väldigt jobbigt att sitta och berätta allt där eftersom att jag hade en "bra" dag i onsdags, det vill säga - jag ville inte dö i onsdags. Hade Olle ringt 112 eller psykakuten i fredags (som han ville göra, men inte jag, vilket jag kanske ångrar lite nu i efterhand) när jag fick min panikattack så hade de sett situationen lite med egna ögon, nu kändes det som att de hade svårt att ta mig seriöst då jag inte ens grät en enda droppe när jag satt och berättade allt. Iallafall så fyllde jag i ett papper om min situation, jag fick sätta mitt mående, min aptit, min livslust osv på en sorts skala kan man säga, sedan fick jag prata med en läkare. De skulle skicka en remiss till vårdcentralen så att jag ska få prata med en terapeut. Efter det så åkte jag raka vägen hem och hade myskväll med mamma och Ebba.

Allt har faktiskt känts bättre nu efter i onsdags. Jag mår inte BRA än, men har haft bättre dagar nu iallafall än till exempel i måndags och tisdags då jag mådde för jävligt och verkligen ville dö. Igår jobbade jag på Shooters 17-01 och hade sån sjuk ångest inför det, hade gråten i halsen och en klump i magen hela dagen. Jag älskar att jobba där men man måste ju vara glad och trevlig hela tiden och det kändes inte som att jag skulle klara det, men det gick faktiskt superbra och var riktigt roligt att jobba. Är väldigt stolt över att jag gjorde det!

Anledningen till att jag har mått lite bättre efter att jag var på psykakuten i onsdags tror jag är för att jag äntligen tog jag i mitt problem. Jag har insett att mitt liv faktiskt kommer att bli bättre nu och jag kommer att må bra. Jag har vant mig vid att må dåligt eftersom att jag har gjort det under en så lång period att jag inte ens minns hur det är att må bra igen, men nu jäklar!!! Jag VET att det kommer lösa sig nu, livet kommer att bli bättre även för mig. Livet är jobbigt ibland, det är det för alla, men det är inte meningen att man ska vilja dö och tro att det är enda utvägen när man bara är 19 år och har hela livet framför sig. Jag ska fan få må bra igen!!

Och om jag kan, då kan alla, faktiskt!! Tveka inte på att skaffa hjälp om du mår dåligt, det känns för jävla jobbigt och jag vet det men livet blir bättre. Livet har mer att erbjuda än ångest, depression och självmordstankar. Det finns så mycket mer att leva för. Fokusera på det och våga skaffa hjälp. Har du någon familjemedlem eller kompis som mår dåligt - hjälp honom eller henne. Även om det inte är lätt, för det är inte det inte. Psykisk ohälsa är svårt som fan att fatta, särskilt om man själv inte varit där. Vi som lider av det vet inte ens vad det är för fel. Det är vår jävla hjärna som spökar och fuckar upp våra tankar. Men vi måste alla hjälpas åt för psykisk ohälsa blir inte direkt ovanligare i vårat samhälle, så nu får vi kämpa tillsammans mot den jävla skiten som ingen människa vill vara med om.

Gillar

Kommentarer

A
,
Hej, jag är i nästan samma sits som du o till slut går det för långt med ens mående. Som du säger, man är van att må dåligt att man inte reflekterar över det längre. Men en dag åkte jag till psykakuten, grät i den där luckan o berättade hur jag mådde. Fick sitta ner o vänta o fylla i samma slags frågor som du om ens livssituation. Fortsatte att storgråta för allt var så jobbigt o jag mådde så dåligt. I en väntrum var det hemskt. Jag väntade i 1.5h men fick slut sådan panik att jag gick utan att säga till, lämnade bara mitt papper kvar. Jag antar att de måste ha läst o sparat mina svar för någon vecka efter det fick jag remiss till psykiatriska bedömningsenheten. Jag tror att det är ett steg i rätt riktning men jag är för osäker på livet i sig, så vi får se.
En grymt jävla bra inlägg. Synd du slutade hos oss. Kram på dig.
alicebomberg
alicebomberg,
Hej Amanda!!
Vad ledsen jag blir när jag läser detta, men ändå glad över att du berättar för mig <3 Sedan jag var på psykakuten och pratade med läkaren så har jag faktiskt mått mycket bättre! Det är viktigt att berätta för sådana här saker är alldeles för jobbiga att bära på själv och man orkar inte det slut. Jag tycker att du ska försöka åka dit igen eller "bara" ringa till vårdcentralen och boka tid så att du får prata med någon.
Även om jag vet att det är sjukt jobbigt så vet jag också att det hjälper. Jag hoppas verkligen du skaffar hjälp för du förtjänar det.
Du är så himla snäll och go!<3
Tack så jättemycket!! Ja det tycker jag med... Men det är bara att höra av dig till mig om du undrar något eller vill prata. Stor kram till dig!!!
nouw.com/alicebomberg
Filippa
,
Du är så underbar, glöm inte bort det!
Du är guld värd 💗
alicebomberg
alicebomberg,
Du också!!!! Puss hjärtat <3
nouw.com/alicebomberg