WHEN YOU FEEL SO TIRED, BUT YOU CAN'T SLEEP

Det var ett tag sen jag mådde såhär dåligt som jag gör nu, och det är väl bra antar jag, men nu är jag verkligen allra längst ner på botten, ännu en gång. Det känns som att hela världen är emot mig, som att alla hatar mig. Jag vet att de inte gör det, men det känns verkligen så, KONSTANT. Jag får en jättehemsk känsla i magen om mina vänner inte svarar på sms direkt, eller när mina föräldrar blir lite arga på mig, eller vad som helst, som man inte borde få en jättehemsk känsla i magen av. ALLT är liksom extra jobbigt nu. Jag kan börja gråta om tröjan jag vill ha på mig är smutsig, eller om jag tappar lite mat på golvet, eller om jag spiller ut vatten på bordet. Och det borde man inte börja gråta över. En dag, ja kanske, men inte VARJE dag.

​Jag är sällan en person som är negativ, jag försöker för det mesta (enligt mig själv iallafall) lösa saker och ting och försöka få andra glada före mig själv osv. Men när man är nere på botten så är det jättesvårt, och framför allt så orkar man inte göra ett skit för att man själv ska må bättre och bli lite gladare. Just nu ser jag ingenting i livet som är roligt. Och det är inte mina vänners eller mina föräldrars fel, inte heller Ebbas eller mina kusiners fel. Det är samhällets fel, ärligt. Jag är så jävla arg för jag mår så jävla dåligt för jag känner mig aldrig tillräckligt bra, tillräckligt fin eller duglig för att vara mina vänners vän, mina föräldrars dotter och min systers syster. Jag duger inte, jag räcker liksom inte till, och är rädd att jag aldrig ska göra det. Och de här känslorna kommer i perioder för mig men ibland är det flera månader, i höstas var det en sådan HÖST. Alltså en jävligt lång period, och det höll på att dränka mig. Jag önskar att jag kommer ihåg vad det var för något som fick mig att bli glad igen, vad det var som fick mig att se lite livsglädje och få lite hopp om allt. Men jag minns inte och det gör mig också arg. Framför allt så gör det mig ledsen.

Det känns som att jag är den enda på hela jorden som känner såhär men jag vet att det inte är det, jag vet också att vissa av er som läser detta kommer tänka "usch vad negativ hon är", eller "hon verkar ha ett väldigt tråkigt och dåligt liv". Och mitt liv är inte dåligt eller tråkigt, alltså visst, vi har mycket i skolan, man ska sova nio timmar per natt, man ska träna två timmar varje dag och man ska vara glad och pigg och allt däremellan, och det tar verkligen på ens krafter, men mitt LIV är inte DÅLIGT. Jag har bra vänner, bra familj, tak över huvudet, möjlighet att äta ute, får gratis utbildning osv. Mitt liv är bra, men jag MÅR inte bra.

Jag vill inte att ni ska sitta och läsa min blogg och tänka att jag har ett perfekt liv som hinner plugga, träna och träffa kompisar på helgerna samt festa, kolla serier och blogga. Jag vill vara ärlig mot er. Och just nu mår jag bajs skit sämst kasst allt dåligt som finns. Gud vad det är skönt att skriva av sig då alltså, vare sig det är i dagboken som bara en själv kan läsa eller om det är på bloggen som hela världen har möjlighet att se.

Och jag vet att det inte är "a bad life" men det är inte heller "just a bad day", det är en väldigt dålig PERIOD, och jag antar att det bara är att härda ut?

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229